Dags Att Dra Till Jobbet

 
Tröja: Jack & Jones
Linne: Gina Tricot
Jeans: Cheap Monday
Väska: Svea
Armband: House of Pearls Sween

Det Första Man Blir Blind På Är Ögonen... Eller?

Det finns ett talesätt som säger "Det Första Man Blir Blind På Är Ögonen". Men jag tvivlar på det.
 
När man träffar någon så är det nog faan känslan som blir blind först.
 
Man ser allt det dåliga med ögonen. Men hjärtat säger något helt annat.
 
Man tänker med på vad man själv gör och hur man själv framstår istället för att se den andra personen.
Man lurar sig själv med hjärtat.
 
Man ser bort från saker man i andra samanhang skulle se. Se så tydligt.
 
Man är så rädd för att såra någon så man märker inte själv att man kommer bli sårad.
 
Varför är man inte bara den man är och visar ens riktiga jag på en gång. Nej man är den man vill att den andra personen ska tro att man är. Den perfekta och felfria. Men visa den riktiga personen istället. Den personen som gör fel. Den personen som kan göra elaka saker....
 
Jag är långt ifrån perfekt, men jag är faan inte en falsk och elak person.
 
Vad är viktigast? Vara tillsammans med den perfekta personen eller vara med den mänskliga och ärliga personen?
 
Jag skulle hellre vara med någon som kan göra mig arg och ledsen ibland men alltid försöker rätta till det. Istället för den som låtsas vara perfekt och låter ALLT dåligt komma fram på en gång och köra ner en i botten!

Liknande inlägg

Ytlighet

Fick mig en rejäl tankeställare idag...
Blev kallad ytlig... igen...
 
Men den här gången tog jag åt mig på ett annat sätt då jag fick en bra förklaring.
 
Ingen kan kalla mig ytlig när det gäller den personen jag faktiskt är. Dom som känner mig ordentligt vet exakt hur jag är och vad jag vill i livet. Men är det något jag visar utåt? Här på bloggen, facebook, twitter, instagram och så. Nej jag gör nog nte det.
 
Det händer mycket i mitt liv, väldigt mycket. Men skrivar jag om det? Nej, det gör jag inte. Tycker det är allt för personligt och är ganska noga med att jag "avslöjar" på nätet.
 
Men får man en korrekt bild av mig då? Tydligen inte...
 
Mycket av det jag skriver här är fest, galna upptåg och annat roligt. Sånt som får min att se mig själv som en ganska rolig person. Det är jag också. Men alla har en baksida.
 
En sak jag tänkte på när jag fick den här "anklagelsen" idag var: "Men gubben, ibland måste man visa svaghet, det är styrka!"
 
Hur mycket svaghet har ni fått ta del av? Ingenting enligt min mening.
 
Jag skriver om den personen jag vill vara, den jag faktiskt är till viss del. Men vad hände med hela personen?
 
Jo, han försvann. Den svaga, den faktiskt mänskliga Anton är inte här, inte på facebook och inte på instagram.
 
Borde kanske visa vem jag faktiskt är.
 
Många tänker: Men hur kul är det att läsa om en vanlig medel-Svensson?
 
Jag skulle tycka att det var ganska trevligt att faktiskt gå in på en blogg och känna: Den här människan finns verkligen. Han/hon har faktiskt känslor, samvete och svagheter bakom den här starka utsidan. En person som faktiskt är precis som mig.
 
Hade en ganska djup och hettsig konversation idag. Därifrån jag tog citatet. En ganska exakt förklaring på hur han ser på mig. Skillnad på den personen jag så hemskt gärna vill vara och den personen jag faktiskt är.
 
Ingentign jag skrivit här är lögn, men jag har undanhållit en del information. Information jag tycker är alldeles för privat.
 
Jag behöver inte skriva ut allt som händer i mitt liv. Men jag behöver kanske inte bara välja ut de bra sakerna. Visa att jag faktiskt är människa jag också.
 
Bloggens namn "Fake or Not?" har faktiskt en mening. Tror att många förstår nu vad jag menar med det....